Det är inte värt det...
Skrivet i början på november 06... så det så....
När tårna rinner och det bara trycker i bröstet och tankarna är på ställen som gör att man inte får någonting vettigt gjort!! Då undrar jag om det är värt det!!
Trodde väl aldrig att kärlek skulle kunna göra ont!! Men när jag tänker på det.... Kärlek gör ont!! Obesvarad kärlek gör fruktansvärt ont, men även besvarad kärlek kan göra ont... Minns när jag träffade M, det var helt otroligt, så fort han inte var vid min sida så saknade jag honom och när han låg där vid min sida så kändes han så långt borta och det enda jag ville göra var att krypa in under hans skinn!! Och när jag inte sett honom på någon timma så kände jag alltid vilket fånigt leende jag fick i ansiktet!! Pinsamt underbart var det... Och var jag ledsen så var det enda som krävdes att få vila en liten liten stund i hans armar, sen vara jag på benen igen!! Det var 2 år sedan.... Men för 2 år sedan kom också smällen... " älskling, jag har varit otrogen!" Chock, skratt, tårar, masken på, tankar som gräver sönder i hjärnan och slutligen det fruktansvärda beslutet!!! Varsin väg, separation, allt flyttade ut ur lägenheten och det blev så tomt!! Men möbeln jag saknade mest var han... Trodde aldrig att jag skulle klara av att resa mig igen... Flydde, till islands ödemarker för att tänka, det räckte inte, när jag kom hem kom paniken och Thailand blev nästa anhalt, hemma påminnde så mycket om vårt liv, för av någon anledning så var det under den tiden jag fick med honom som jag faktiskt på riktigt levde... för första gången.... Bytte stad!! bestämde mig för att aldrig, aldrig, aldrig älska igen....
2 år tog det innan saknaden faktiskt försvann och en ny kille dök in i mitt liv... Efter mer än 10 killar som jag dejtat sedan M, så dök äntligen någon som fångade mitt intresse upp!!! fantastiskt, att jag faktiskt kunde känna igen... Men då relationen är rätt komplicerad har jag svårt att sätta fingret på om det var "kärlek" eller bara attraktion eller kasnke bara ett intresse, men någonting kände jag... Någonting känner jag!! Jag kan känna!!! :) Men för andra gången i mitt liv har jag nu bestämt mig för att det inte är värt det.... tårarna rinner igen, känner mig så dum och ful och meningslös... Jag var inte tillräckligt bra för honom... Han visar att han kan vara en fin och kul vän, en bra älskare ... men mitt hjärta, det våldtar han utan att veta om det... för hoppet är det sista som dör som de brukar säga och han tar aldrig död på det, lämnar bara små fula ärr överallt......
Och jag ska aldrig aldrig aldrig älska igen!!!
