Like a fish in the sky....

Det här med att vara sjukskriven är verkligen inte min grej, tyvärr har jag alldeles för mycket erfarenhet av detta för att vara 25 år, tack vare mitt härliga (not) öga som krånglat sedan barnsben.. Och nu var det dax igen, ingen stor grej egentligen, men en operation i narkos, och två sår, ett på magen där man tagit vävnad och såklart vid ögat...
Nu sitter jag här hemma med ett sår på magen som kliar och världens mest plommonfärgade blåtira (den börjar gulna i kanterna nu iaf) ett igenmurat öga som skaver och gör lite ont, särskilt när man vänder och vrider på huvudet eller "tittar" åt andra håll än rakt fram.
 Isolerad är jag, av två anledningar; Jag vill inte att andra människor ska se mig såhär och jag tror inte att människor vill se mig såhär... Jag ser sargad ut rent utsagt...
Så folk som klagar på bad hairdays eller en finne - knip igen! Det är ju löjligt!!

Att vara sjukskriven är ingen hit, operationsdagen gick väl an, orkar inte så mycket mer än att sova, kräkas och försöka pilla i sig lite vatten och vitt bröd då... Andra dagen är oxå rätt smärtfri då enda skillnaden från den första är att man har mer ont (när den starka bedövnigen släppt), kräks mindre och man klarar av att äta liiite mer än på operationsdagen...
Den tredje dagen är också överkommlig, det kan ju vara skönt med en soft dag hemma ibland...

Men det är nu, på den fjärde dagen som eländet börjar, när energin börjar återvända men man varken kan gå ut eller borde gå ut, träna är ju bara att glömma, än blöder operationssåren när det blir tryck på dem...
Men hjärnan är frisk och vill iväg på grejer, kroppen i övrigt är oxå pigg och skulle inte direkt må dåligt av ett träningspass eller en dag på jobbet...
Och på denna rastlöshet - vetskapen om att det är en vecka kvar innan livet kommer igång igen!!!

Vad gör man sålänge?
Även om man tänker att det finns så många projekt att ta tag i så är det rätt snart gjort och alla dagar är det inte så jävla roligt att sitta isolerad och ensam i sin lägenhet och glo... Jag menar, alla andra friska har ju inte direkt tid att sitta här och hålla mig sällskap, de har ju fullt upp med sina egna liv...
Mitt liv däremot, det står på HOLD igen...
Det är inte första gången jag sitter här... Förhoppningsvis sista.. men det har jag trott förut så det har jag slutat med... Jag sitter där jag sitter för jag hade otur och drabbades av en sjukdom redan tidigt i livet, sviterna av denna gör att mitt liv ibland stannar upp...
Man kan tycka att man borde vänja sig...  Men man vänjer sig inte!
Livet ska inte stå stilla när man är ung... Det är nu man ska göra allt man vill, leva fullt ut varje dag, njuta, ha roligt, sysselsätta sig, jobba, tjäna pengar och ha det bra...
Men det är bara att bita ihop, tiden går och man kommer tillbaka med än mer energi, än mer drömmar och planer om allt man vill i livet...

Det är ju bara en vecka... en vecka av en livstid...
Problemet är att för min del har det redan tagit månader och år... Och med tanke på det så blir en vecka en evighet! Tid får man aldrig tillbaka!