Livet går vidare, när bägaren runnit över...
Sådär ja, efter att locket legat på för att inte släppa ut smärtan, ångesten och sorgen kokar det såklart tillslut över...
Tre dagar har det pågått nu.. Det är som vanligt, tårarna rinner konstant, huvudet bultar, maten klarar inte av att passera genom en alldeles för trång strupe...
Fråga inte hur jag mår då börjar jag gråta, säg inte att du tycker om mig då börjar jag gråta, säg inte att livet går vidare då börjar jag gråta, se mig inte i ögonen då rinner mina tårar...
Stackars, stackars Ville som måste stå ut med mig... Som kastas tillbaka i en historia som borde varit avslutad, som drar upp sår som nästan läkt för att på några sekunder bli som färska och pulserande smärtsama sår.. Inte bara ärr, som en påminnelser om någonting som hänt för länge sedan. En historia om mig, mitt liv och mej! En jävla skithistoria rent utsagt, vars syfte endast var att överleva, andas och bita ihop.
Jag borde vara tacksam för vad jag har idag, men vissa dagar kastas jag tillbaka i ångestens järngrepp och funderar på om livet ens är värt att leva... Känslorna ligger fortfarande så nära, även fast förnuftet blivit starkare med åren och får mig att inte göra något förhastat och dumt.
Jag försöker verkligen fortfarande, ibland är livet en kamp och leenden en fasad...
En tid och en känsla som borde ligga bakom nu kastar sig över mig...
Varför kan det aldrig ta slut?
