Längesen...

Nu var det länge sedan jag uppdaterade här... Har helt enkelt varken haft tid eller lust...
Men här kommer en kort uppdatering iaf. Jag mår bra, väldigt bra till o med! :)

Har börjat på mitt nya jobb, känns kanon, helt plötsligt orkar jag leva under fritiden igen... Jag har kommit igång med träningen för att jag orkar och det är roligt, inte för att det dåliga samvetet tvingar mig! Och jag orkar svara i telefonen när den ringer, så snälla vänner RING! :)  Jag orkar även umgås med folk på min fritid utan att det känns som att jag inte har nåt att ge tillbaka i form av respons...
Så skönt att inte vara totalt slutkörd varje dag...
Jobbet i sig är väl lite mer enformigt, men roligt och spännande! O arbetstiderna gör det lättare att planera och hinna sova om nätterna...

Med flytten går det framåt, har haft fullt sjå med att sätta mig in i allt som hör villa-livet till... Herregud vilken djungel, bara det där med el, vatten, sophämtning o.s.v. på det kommer sedan försäkringar, lån, avtal, räntor, placringar, samboavtal, livförsäkrningar och annat som måste ordnas med... Mycket är det att tänka på.
Jag fantiserar för fullt om allt vi ska göra med huset och försöker komma på saker att spara in på för att det ska gå lite fortare, jag kollar utemöbler, tapeter, fasadfärger, kakel till kök och badrum och försöker ta reda på hur man gör med saker och ting...
Jag fantiserar och planerar trädgården, vart vi kan plantera ett äppelträd och om och när vi ska bygga en veranda... Det är så himla mycket. Men det är fantastiskt roligt och jag är så tacksam för att livet ser ut precis så som det gör just nu. Med Ville på väg mot vår gemensama framtid - nu verkligen på allvar!

Underbara liv! :)


innan datorn fanns...

Vad gjorde man innan datorn kom in i var mans hus?
Jag menar, jag levde på tiden innan datoriseringen, mina barn kommer växa upp med minst två datorer i vårt hushåll... Med PS3, DS och tv med "play" funktion...
När jag var liten hade vi en tv med 3 kanaler, svt 1, svt 2 och tv 4... Så hade vi det ända tills jag började gymnasiet. vi hade en dator med knackigt internet...
Det här var innan mobilerna tog över våra öron och datornerna våra ögon...
Men vad gjorde man då?
Om jag har tråkigt eller väntar på att t.ex. gå till jobbet o.s.v... då använder jag den dötiden framför datorn...
Vad gör man annars? Ibland får jag för mig att jag borde baka, eller läsa nåt, eller börja skriva mer igen, sy mer, städa, sortera, rensa o.s.v.... Men latheten tar över och jag måste kolla läget på fb och bloggarna jag följer.
När vi kom hem från alperna hade vi 3-4 dagar när dator och tv inte fungerade.... Jag jobbade mest kväll då så det funkade ändå, några vändor på stan, träningspass och matlagning så var den tiden fördriven.

Innan datorn fanns hyrde man en videobox på fredagskvällen och kollade på film, myskväll även kallat, för när man var yngre så var kvällarna fulla av aktiviteter, det var konståkning, dans, ridning och karate... Och fredagkvällarna var lediga, på lördagskvällarna hade vi ofta främmande eller åkte iväg till andra. Man umgicks, pratade utan att distraheras av en tv eller ett tv spel... Åt god mat tillsammans och kanske spelade man något spel.

Ibland längtar jag tillbaka till den där tiden innan tv´n och datorn tog över våra liv...
När vi träffar vänner idag blir det ofta tvspel på aktivitetslistan.... O hur mycket pratar man egentligen då?
Jag funderar på datorransonering.... Typ, max 30-45 min/ dag.... (ej inräknat arbetstid såklart).
Det vore skönt... Skönt att göra nåt annat, ta en promenad, prata med människor över telefon, träffas och dricka kvällste, kolla på en film, träna ett extra träningspass, spela spel med gubben eller någon annan...
Vad som helst....

Jag vill inte ha datorn som min närmsta vän, som den jag umgås mest med....
Det känns lixom lite tragiskt på nåt sätt... Och jag funderar på hur det kunde bli så?
Kan detta vara en av anledningarna till att ungar drabbas av hyperaktivitet och människor blir allt mer deprimerade?  För att vi är fysiskt understimulerade och umgås allt mindre med människor i verkliga livet??


Stora saker händer små människor...

Det är mycket som händer nu, det blir en intensiv vår...
Nytt jobb, nytt hus, lägenhet som ska säljas, bil som ska köpas o.s.v....
Ikväll hade jag tänkt förbereda inför att mäklaren kommer och kollar lägenheten imorgonkväll, dock dog jag på soffan efter maten... Jaja, tränade efter jobbet iaf, alltid nåt vettigt!
Imorgon ska vi skriva på lånepapper till huset... O träffa mäklaren, en mäklare imorgon och en annan på onsdag...

På måndag i nästa vecka är det även besiktning av huset, dealen är att om det kommer upp några större fel som måste åtgärdas, som vi inte redan fått info om så har vi rätt att brya köpet! Hoppas dock att det är helt och fint!
1 juni får vi tillgång till huset och jag ser fram emot att äta frukost på vår uteplats i sommar... Det har jag längtat efter sen jag flyttade hemifrån! Det finns inget bättre, det är livskvalitet för mig! :)
Jag har lite smått börjat fundera på hur jag vill ha det i huset, inte med möbler och så, det tar vi det vi har till att börja med och så byter vi ut eftersom, när vi känner vad vi verkligen vill ha, inga billiga spontanköp nu utan nu ska det väljas möbler med omsorg framöver.
Jag vill framförallt ha en ny säng, ett nytt köksbord och nytt vardagsrummsbord... Det är första prio i mina ögon!
Men vad jag vill ha, det vet jag inte riktigt än!

Mycket att tänka på, mycket att planera, mycket att fantisera om....
Helt galet att vi står här idag.. Vem hade kunnat tro det för 2,5 år sedan?
Livet bjuder på ljus ibland! :) Tur det!



This makes me happy!!! Fina Ville!

När barn far illa..

Usch, det finns ingenting som berör mig så mycket och som gör mig så ledsen som att se barn fara illa. Igår hamnade vi framför en dokumentär som handlade om en familj med fosterbarn, det var en jättefin dokumentär som skildrade ett dagligt liv i en familj med fosterbarn, det var en väldigt fin film och jag blev väldigt imponerad av mamman och pappans fantastiska jobb att få ihop allt med egna barn och 4 fosterbarn.
Ett av barnen hade bott i familjen sedan hon var 10 månader, vid filmtillfället var hon 5 år och skulle slussas tillbaka till sin riktiga mamma igen, problemet var att hon själv såg fostermamman som sin mamma och familjen som sin familj... Hon grät och sa att hon ville ligga i "mammans" (fostermammans) mage...
O, det var så hemskt! Det är inte ofta jag gråter till film och tv men igår sprutade tårarna och hjärtat värkte med den lilla flickan...

Jag funderar ofta på om man skulle ha fosterbarn senare i livet, vill göra nåt för de utsatta barnen, skapa trygghet för dem som lever i otrygghet. Hjälpa, stötta finnas där för dem som behöver det!
När jag tänker tillbaka på min egen barndom så var inte allt perfekt men jag hade det bra, vi hade ett stort hus att leka i, en trädgård med skog och gräsplaner stora som fotbollsplaner, koja i träd, lekstugor och klätterträd. Mamma eller pappa lagade nyttig mat 2 gånger/ dag och någon läste alltid sagor för oss på kvällen, hjälpte oss med våra läxor och tröstade oss när livet behandlade oss orätt. Och jag önskar att alla barn fick växa upp så!
Det borde vara en rättighet att bli älskad som barn och en rättighet att få leva i trygghet och få stöd när man behöver det som barn.
Tyvärr är det inte så!!  Det finns alldeles för många barn som far illa, i sitt hem eller på sin skola...
Jag funderar på vad jag kan göra för att hjälpa...

There is a crack in everything...

That´s how the light gets in.....



Söndag... En traditionell söndag, det var länge sedan vi hade en sådan här söndag.
Jag är lugn, trött och tacksam idag...
Jag är tacksam för att jag haft tre lediga dagar när jag inte tvingat mig till någonting...
Hemmet är fortfarande ostädat, maten i magen har inte varit direkt nyttig men inte helt onyttig i mängder heller.
Natten till fredags sov jag 11 timmar, natten till lördag 10 timmar.
Inatt blev det mindre av varan, vi festade istället,
sen åt vi kräm vid vårat köksbord och pratade om livet.
Idag serverades frukosten i form av scones och latte vid tolv-tiden.
Eftermiddagen i hans varma famn, snusande mot hans bröst, han, snusande i mitt hår...
Det finns så oändligt mycket att älska och uppskatta här i livet..
Är det inte konstigt att vi mitt i all vardag och jobbstress och känsla av otillräcklighet glömmer det?
Är det värt det?
Hur finner man balansen att ha allt?
Hur hittar man tiden till sån här söndagskänsla under vardagarna?
Jag avundas de människor som inte låter sig sväljas av vardagens frustration och krav...
Jag vet att jag om bara några timmar kommer få känslan tillbaka, den där känslan av "måste göra".
Men nu vilar jag i känslan av lugn och njuter av Leonard Choens stämma i högtalarna.


Funderar på att tatuera den där textraden någonstans;
"There is a crack in everything
That´s how the lights gets in "


Destruktivt? eller en vacker textrad att hitta kraft i när livet inte är en promenad på rosblad i solen?

Förändringarnas tid....

Mitt nyårslöfte i år var inget konkret egentligen, det finns ingen målvikt ingen vana att sluta med i det...
Däremot finns ett löfte om förändring!
Jag lovade mig själv att börja leva efter min tatuering som jag har på vristen, den jag tatuerade som ett minne på att jag faktiskt vågar ta steget till förändring och ta tag i de saker jag inte trivs med...
Jag gjorde den efter en fruktansvärt tuff period i mitt liv, en period när jag tvingades ta beslut som ingen 21 åring ska behöva fatta... Men jag bestämde att jag skulle ta kontrollen över mitt liv igen. Och jag gjorde det, kämpade genom mörkret och kom ut och insåg att jag klarat det.

Tatureingen betyder "Fri vilja"... 
Det handlar om att bestämma över sitt eget liv i den mån man kan och i den mån man inte kan bestämma så handlar det om att själv bestämma hur man vill bemöta de utmaningar man ställs inför.
Det handlar om att välja sin väg och sitt liv och att våga fatta beslut som är jobbiga att ta!
Stora otrygga beslut... Men som i efterhand kan bli de bästa beslut man tagit, bara man väljer att göra det och vågar använda sin fria vilja och inte tillåta sig själv att vara ett offer för livet och dess tristess och utmaningar.
Jag hade glömt detta, förra året lät jag mig vara offer för livets tristess...
Mitt nyårslöfte i år handlar om att ta tag i detta och våga förändra... Våga använda min fria vilja!


Att ta sig någonstans...

Jag tror att de flesta människor har en dröm, en vision om hur livet ska eller borde se ut. På nåt vis är det väl en mänsklig egenskap att längta efter det "perfekta livet", vad sen det perfekta livet är är väl upp till var och en att avgöra!
Jag har börjat tänka och längta, funderar ju på vad jag vill jobba med senare i livet och jag har börjat hitta områden som jag tidigare aldrig tänkt på men som nu börjat intressera mig, nämligen två saker; Sjukvårdspersonalens arbetsmiljö - detta är en arbetsmiljö som är väldigt speciell och krävande, det går ej att förutspå vad som sker om 5 min, att ta rast på utsatta tider är omöjligt utan det får bli när möjlighet finns... Jag skulle kunna tänka mig att forska inom detta område, typ hur man påverkas av denna typ av arbetsmiljö, hur personal själva upplever sin arbetsmiljö och hur man skulle kunna förändra och förbättra denna arbetsmiljö.
Ett annat område som jag intresserat mig för är patientsäkerhetsfrågor och kvalitetssäkringsfrågor, det finns mycket man skulle kunna förbättra och jobba med i vården... På nåt vis går dessa frågor hand i hand med personalens arbetsmiljö och det vore väldigt roligt att få jobba med något projekt för att ta reda på hur och på vilket sätt man kan påverka och förbättra detta!

Jag har fortfarande kvar min dröm om att jobba med förebyggande hälsovård av någon form, och detta är väl egentligen målet men det är roligt när man kommer på flera områden som känns intressanta att arbeta med! Öppnar fler möjligheter och vägar i livet på nåt vis..
Frågan är väl vart vägarna finns? Jag är rätt blind för dessa, tror att allt kräver mer och mer utbildning, något jag inte alls är sugen på  med tanke på att jag redan har 200 000 i studieskulder...
Men, jag kommer nog på nåt... 

Nu ska jag plocka lite här hemma innan det är dax att dra sig iväg till gymmet!
Imorse när jag ställde mig på vågen visade den 1 kg mindre än i lördags, frågan är om det är dagsform eller om det är träningen och bättre kosthållning som börjar ge resultat! :) För tillfället känns det inte omöjligt att klara av att gå ner de där kilona jag vill bli av med!

Nya toner och tag....

Jag är medveten om att tonen i min blogg ibland kan vara ganska negativ och ironisk, men en del av mig är sån, en del av mig är fortfarande en frustrerad, trotsig och negativ tonåring som längtar efter nåt annat, nåt mer... Det finns dagar när jag verkligen inte är nöjd med nåt och minst av allt mig själv och livet... OCH, det är tyvärr lättast för mig att skriva om det, har lättast att skriva om det då jag är mest van att skriva just när livet är jobbigt - för att skriva bort det jobbiga en stund och sen gå vidare!

Men,
då bloggen är ett officiellt forum?! så tänkte jag ändra på det, har redan en blogg fylld av ångest och ledsamheter och anledningen till att jag bytte för några år sedan var för att denna skulle bestå mer av vardag och positiva reflektioner... Så, nu är det nytt år, nya tag, nya toner i bloggen!




2010, ett mellanår...

2009 var ett år då det hände mycket i mitt liv, jag flyttade tillbaka till Eskilstuna, flyttade ihop med Ville, blev färdig med sjuksköterskeutbildningen och började jobba på riktigt, Det krånglade med kroppen och livet var rätt omtumlande periodvis...
2010 har varit helt annorlunda, det har varit ett mellanår, ett år som bara gått, inget särskilt har hänt, inga omtumlande själsresor eller stora förändringar överhuvudtaget... Ne, 2010 var ett mellanår, man ska väl ha sådna ibland oxå, sådna som bara går och passerar och plötsligt tar slut! Det var ett rätt tråkigt år måste jag säga.

Nu är det snart slut och 2011 väntar, jag ser fram emot 2011, tror att det kommer vara annorlunda än 2010, jag tror på förändringar under detta år. Jag hoppas att jag kommer skapa förändringar nästa år, för jag längtar efter förändringar!
Jag har förbrett förändringar här hemma redan, idag är kylskåp och skåp rensade på onyttigheter och det är på fyllt med nyttigheter, så när vi kommer hem igen år 2011 behöver vi inte handla snabbmat utan kylen är fylld av bra mat redan! Känns som en skön förberedelse faktiskt!
Träningskortet är laddat med gym, spinning och jympa och tänkte ta och anmäla mig till att dansa zumba eller sjunga i kör oxå ( kan nog inte få in båda med tanke på att jag jobbar så mycket kvällar... :(

Ne, nu ska jag ta och packa ihop inför Ölandsresan, sen ska jag ta mig till jobbet för lite nattjobb... Sen blir det ca 3 timmar sömn innan det bär av ner till finaste killen jag vet! :)

Gott Nytt år!!!!

Det var bättre förr....

Idag är en vemodig dag... Känner mig nere.
Vet inte varför, står igen med ett ben på var sida om det ljusa och det mörka.
En fasad utanpå, ett hålrum innuti, som en chokladtomte ungefär.
Jag längtar tillbaka, tänker på val jag gjort, ångrar mig, vill göra om, förändra det förflutna, förändra det som är.
Jag känner att ansträngningar är överflödiga, de lönar sig inte..
Måste tänka om, vill stoppa huvudet i sanden, skrika och gråta.
Men.. Jag tänker mig för istället, biter ihop och agerar chokladtomte
Jag vill nåt annat än det här, vill vara någon annanstans än här..
Som min fina säger; "huvudsaken är att man trivs"
Eller som min syster; "Det viktigaste är att man är lycklig"
Och som mamma; "Man behöver känna sig nöjd!"
Jag känner mig ingenting, Absolut INGENTING!!
Jag vill trivas, känna mig nöjd, känna mig lycklig... Men det gör jag inte... Inte ens i närheten!
Men istället känner jag mig som en ihålig chokladtomte som någon äter på...

Just nu sakar jag ihjäl mig efter Örebro, jag saknar att alltid ha något att göra, någon att vara med i en stad där det nästan alltid går att hitta på, om inte mycket så åtminstonde något!
Men istället sitter jag här i staden jag en gång valde bort, känner mig bitter och sur och ångrar att jag blev sjuksköterska.... :(
Det känns tråkigt! Jävligt tråkigt!

Om man skulle följa sitt hjärta...

Hur långt skulle man komma i livet om man följde sitt hjärta? Och hur ska man veta om det blir rätt om man följer sitt hjärta, det sunda förnuftet bjuder på trygghet, konsekvenstänk och mycket "bita ihop"...
Ibland undrar jag hur livet skulle se ut om man alltid följde sitt hjärta, i ärlighetens namn tror jag faktiskt att jag hade levt flummigt i Thailand, kanske som dykinstruktör på nån liten ö... Det passar mig, sola och bada och luffa runt i flipflops, bikini och harembyxor... Hänga, jobba fast man nästan är ledig..
Om jag följt mitt hjärta hade jag kanske desperat haft några barn nu, levt med lån i ett hus... Njutit av dagar med lek och bus kring benen, gräva i sitt trädgårdsland på kvällarna och klippa gräset i solnedgången..
Om jag följt mitt hjärta hade jag kanske varit journalist... Skrivit, letat och undersökt saker.. Det tycker jag är roligt!
Jag vet inte vad jag följde när jag valde mitt jobb, men jag är rädd för att jag inte följde hjärtat... Kanske hade jag någon idealiserad bild av hur det skulle vara att arbeta som sjuksköterska.. Att arbeta i fina luftkonditionerade lokaler, ha patienter som man har tid att möta, träffa och faktiskt hjälpa på riktigt... Verkligheten är inte sån! Verkligheten är underbemanning och besparingar och konstant frustration över att man inte hinner göra arbetet så bra som man önskar att man kunde!

Jag funderar på att byta jobb, plugga vidare, helt byta inriktning i livet när det kommer till karriär...
Men jag vet inte hur jag ska ta mig vidare eller åt vilket håll jag ska gå...
Men denna gång ska jag följa mitt hjärta, min magkänsla...
Sunt förnuft har jag som grund att stå på och dit kan jag alltid falla tillbaka...
Nu vill jag flyga fritt!

Tid får man aldrig tillbaka...

Det här med att vara sjukskriven är verkligen inte min grej, tyvärr har jag alldeles för mycket erfarenhet av detta för att vara 25 år, tack vare mitt härliga (not) öga som krånglat sedan barnsben.. Och nu var det dax igen, ingen stor grej egentligen, men en operation i narkos, och två sår, ett på magen där man tagit vävnad och såklart vid ögat...
Nu sitter jag här hemma med ett sår på magen som kliar och världens mest plommonfärgade blåtira (den börjar gulna i kanterna nu iaf) ett igenmurat öga som skaver och gör lite ont, särskilt när man vänder och vrider på huvudet eller "tittar" åt andra håll än rakt fram.
 Isolerad är jag, av två anledningar; Jag vill inte att andra människor ska se mig såhär och jag tror inte att människor vill se mig såhär... Jag ser sargad ut rent utsagt...
Så folk som klagar på bad hairdays eller en finne - knip igen! Det är ju löjligt!!

Att vara sjukskriven är ingen hit, operationsdagen gick väl an, orkar inte så mycket mer än att sova, kräkas och försöka pilla i sig lite vatten och vitt bröd då... Andra dagen är oxå rätt smärtfri då enda skillnaden från den första är att man har mer ont (när den starka bedövnigen släppt), kräks mindre och man klarar av att äta liiite mer än på operationsdagen...
Den tredje dagen är också överkommlig, det kan ju vara skönt med en soft dag hemma ibland...

Men det är nu, på den fjärde dagen som eländet börjar, när energin börjar återvända men man varken kan gå ut eller borde gå ut, träna är ju bara att glömma, än blöder operationssåren när det blir tryck på dem...
Men hjärnan är frisk och vill iväg på grejer, kroppen i övrigt är oxå pigg och skulle inte direkt må dåligt av ett träningspass eller en dag på jobbet...
Och på denna rastlöshet - vetskapen om att det är en vecka kvar innan livet kommer igång igen!!!

Vad gör man sålänge?
Även om man tänker att det finns så många projekt att ta tag i så är det rätt snart gjort och alla dagar är det inte så jävla roligt att sitta isolerad och ensam i sin lägenhet och glo... Jag menar, alla andra friska har ju inte direkt tid att sitta här och hålla mig sällskap, de har ju fullt upp med sina egna liv...
Mitt liv däremot, det står på HOLD igen...
Det är inte första gången jag sitter här... Förhoppningsvis sista.. men det har jag trott förut så det har jag slutat med... Jag sitter där jag sitter för jag hade otur och drabbades av en sjukdom redan tidigt i livet, sviterna av denna gör att mitt liv ibland stannar upp...
Man kan tycka att man borde vänja sig...  Men man vänjer sig inte!
Livet ska inte stå stilla när man är ung... Det är nu man ska göra allt man vill, leva fullt ut varje dag, njuta, ha roligt, sysselsätta sig, jobba, tjäna pengar och ha det bra...
Men det är bara att bita ihop, tiden går och man kommer tillbaka med än mer energi, än mer drömmar och planer om allt man vill i livet...

Det är ju bara en vecka... en vecka av en livstid...
Problemet är att för min del har det redan tagit månader och år... Och med tanke på det så blir en vecka en evighet! Tid får man aldrig tillbaka!

Mars- en köpfri månad..

I mars tänkte jag försöka hålla igen på shopping-utgifterna... Jag är annars väldigt bra på att spontanhandla och småhandla grejer som jag egentligen inte behöver eller använder, mest handlar det såklart om kläder, men även endel annat smått och gott...
Mars får däremot bli en månad när det inte ska handlas så mycket till detta hem. Det som står på shoppinglappen är:
- Födelsedagspresent till Ville (såklart, han fyller ju 30 år... )
- En shysst frisyr till mig så jag känner mig vårfin, jag har väntat med detta till efter operationen så det är helt klart att prioritera för självkänslan...
- En lampa till vardagsrummet och ev. nya gardiner och matta står på inköpslistan till födelsedagsfirandet.
That´s it... Planerad shopping så att säga... Ok, ingen köpfri månad, men det är saker vi planerat att handla och saker jag väntat med att göra...
Men utöver detta så blir det en köpfri månad...
Det blir en månad med hård träning och hård kosthållning (det skakade vi hand på imorse.) Jag ska börja träna så fort operationssåren läkt så att det inte gör ont att anstränga sig.. Sålänge blir det promenader.
I april däremot ska det handlas, mot förutsättning att jag gått ner minst 5 kg, annars får det vänta...

Har planerat min garderob till våren.. Längtar efter att få sätta igång och handla, men som kroppen ser ut nu kan det lika gärna kvitta så det får helt enkelt bli belöning med den nya garderoben... Sålänge blir det snåla!!

RSS 2.0