När barn far illa..

Usch, det finns ingenting som berör mig så mycket och som gör mig så ledsen som att se barn fara illa. Igår hamnade vi framför en dokumentär som handlade om en familj med fosterbarn, det var en jättefin dokumentär som skildrade ett dagligt liv i en familj med fosterbarn, det var en väldigt fin film och jag blev väldigt imponerad av mamman och pappans fantastiska jobb att få ihop allt med egna barn och 4 fosterbarn.
Ett av barnen hade bott i familjen sedan hon var 10 månader, vid filmtillfället var hon 5 år och skulle slussas tillbaka till sin riktiga mamma igen, problemet var att hon själv såg fostermamman som sin mamma och familjen som sin familj... Hon grät och sa att hon ville ligga i "mammans" (fostermammans) mage...
O, det var så hemskt! Det är inte ofta jag gråter till film och tv men igår sprutade tårarna och hjärtat värkte med den lilla flickan...

Jag funderar ofta på om man skulle ha fosterbarn senare i livet, vill göra nåt för de utsatta barnen, skapa trygghet för dem som lever i otrygghet. Hjälpa, stötta finnas där för dem som behöver det!
När jag tänker tillbaka på min egen barndom så var inte allt perfekt men jag hade det bra, vi hade ett stort hus att leka i, en trädgård med skog och gräsplaner stora som fotbollsplaner, koja i träd, lekstugor och klätterträd. Mamma eller pappa lagade nyttig mat 2 gånger/ dag och någon läste alltid sagor för oss på kvällen, hjälpte oss med våra läxor och tröstade oss när livet behandlade oss orätt. Och jag önskar att alla barn fick växa upp så!
Det borde vara en rättighet att bli älskad som barn och en rättighet att få leva i trygghet och få stöd när man behöver det som barn.
Tyvärr är det inte så!!  Det finns alldeles för många barn som far illa, i sitt hem eller på sin skola...
Jag funderar på vad jag kan göra för att hjälpa...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0