Fåfänga- en ny nivå!
Ok, jag är fåfäng.. men vilken 25 årig tjej är inte det egentligen?
Men jag ´har insett att fåfänga för mig har nått en ny nivå, en lite mindre ytlig sådan. Efter 20-tals operationer för att uppnå någon form av "se ut som andra" har jag insett att jag får leva med detta.
Mitt öga kommer ALDRIG oavsett antal operationer, smink och energi som jag lägger ner på det att se ut som vanliga friska ögon, det är helt omöjligt om inte någon kommer på hur man kan transplantera riktiga, friska ögon så att musklerna fungerar och jag blir kronisk linsbärare för att ögonen ska få samma färg. Jag inser det nu, det tog lång tid och det var en rätt smärtsam sak att acceptera och finna någon form av lugn i. Herregud, visst kan jag fortfarande få panik och verkligen avsky det jag ser i spegeln, men jag jobbar på att vända tankarna nu...
För jag har verkligen kämpat för detta, jag har verkligen investerat i mig själv genom alla dessa operationer som jag utsatt min kropp för, jag har investerat i mitt psyke och i min själ genom att orka igenom alla dessa fruktansvärt jobbiga perioder. Jag är stark! Jag kan faktiskt titulera mig själv som det, det är en av mina egenskaper, att vara en kämpe..
Jag har stått på ruinens brant otaliga gånger bredd att hoppa framför tåg, jag har skurit i min kropp för att undanfly smärtan, ärren är inte vackra, men de säger något om vad jag klarat mig igenom och för min del har de blivit en del av mig, ett minne av en epok av mitt liv då livet självt var långt ifrån självklart att välja. Det är snart 10 år sedan, men de finns fortfarande med mig i vissa stunder.
Elaka tungor finns det många av, det har jag fått erfara, nyfikna blickar är blickar som kan skära en själ itu, frågor kan vara jobbiga att svara på men de väcker ändå en förståelse när svaren ges, uttryck i ögon när sanningen uppdagas kan vara förvåning eller förskräckelse...
Det kan vara provocerande och ibland kan jag faktiskt inte ens själv förstå vad det är som egentligen hänt, det är onaturligt att ens kropp ska fungera på detta sätt när man är barn och ung. Det är ett svek mot självbilden och självbilden blir vriden.
Min självbild är stark och tyvärr inte ofta på ett positivt sätt. Men den växer, den positiva kraften. Jag jobbar på att ta fokus från ögonen och se vad jag åstakommit istället och vad det gett mig.
Förut önskade jag mig en slank vacker fotomodellskropp, jag önskade mig siliconbröst och näsoperationer, jag ville ha löshår och lösnaglar, magrutor och fyrkantig stenhård rumpa. Jag ville ha gyllenbrun, mjuk hy och kritvita tänder.
Jag ville se ut som en docka i princip, en retucherad modell...
Well, I´m not! Och jag kommer aldrig att bli!
Men jag är fåfäng, jag bryr mig om hur folk uppfattar mig, jag blir ledsen när någon säger någonting om mina ögon, jag tycker att jag är alldeles för tjock för tillfället och jag skulle gärna ha snyggare bröst...
Men ärligt talat så orkar jag inte fler operationer, inte för skönhet, det är inte värt det, jag kan förstå människor som opererar sina små skavanker, som förskönar sitt utseende, jag har själv gjort det även om det mest varit på ett medicinskt plan, men det sitter inte där! Det sitter inte i hur man ser ut i spegeln, det handlar om vad man utstrålar.
Min fåfänga har nått ett plan då jag inte längre orkar försöka utstråla perfektionism och ytlighet, jag vill utstråla Malin...
Och Malin har ärr på sin kropp, ärr efter ingrepp, ärr efter försök att undanfly smärtan i själen... malin har ärvt sin mormors lilla näsa och eftersom mormorn är världens bästa så finns det ingen anledning att skämmas över det arvet. Kroppen däremot, den har Malin försummat i brist på energi och ork... Men nu är målet att även den ska få utstråla sundhet, att huden ska få tillbaka sin lyser och musklerna ska få ta mer plats en den mer slappa vävnaden som finns i kroppen.
Fåfänga handlar för mig nu om att tycka om mig själv och accpetera mina brister och försöka tycka om det som gör att jag skiljer mig från resten. Målen för mitt utseende får bli att utstråla sundhet och inget annat. Jag tänker aldrig gnälla på mina ärr eller mina ögon, för jag har kämpat och det står jag för! Så ni som vill är välkomna att titta frågandes på vad som hänt för den sanningen jag kan ge är att Jag har levt, jag har prövat på hur det känns när livet inte är så jävla enkelt.
Men jag ´har insett att fåfänga för mig har nått en ny nivå, en lite mindre ytlig sådan. Efter 20-tals operationer för att uppnå någon form av "se ut som andra" har jag insett att jag får leva med detta.
Mitt öga kommer ALDRIG oavsett antal operationer, smink och energi som jag lägger ner på det att se ut som vanliga friska ögon, det är helt omöjligt om inte någon kommer på hur man kan transplantera riktiga, friska ögon så att musklerna fungerar och jag blir kronisk linsbärare för att ögonen ska få samma färg. Jag inser det nu, det tog lång tid och det var en rätt smärtsam sak att acceptera och finna någon form av lugn i. Herregud, visst kan jag fortfarande få panik och verkligen avsky det jag ser i spegeln, men jag jobbar på att vända tankarna nu...
För jag har verkligen kämpat för detta, jag har verkligen investerat i mig själv genom alla dessa operationer som jag utsatt min kropp för, jag har investerat i mitt psyke och i min själ genom att orka igenom alla dessa fruktansvärt jobbiga perioder. Jag är stark! Jag kan faktiskt titulera mig själv som det, det är en av mina egenskaper, att vara en kämpe..
Jag har stått på ruinens brant otaliga gånger bredd att hoppa framför tåg, jag har skurit i min kropp för att undanfly smärtan, ärren är inte vackra, men de säger något om vad jag klarat mig igenom och för min del har de blivit en del av mig, ett minne av en epok av mitt liv då livet självt var långt ifrån självklart att välja. Det är snart 10 år sedan, men de finns fortfarande med mig i vissa stunder.
Elaka tungor finns det många av, det har jag fått erfara, nyfikna blickar är blickar som kan skära en själ itu, frågor kan vara jobbiga att svara på men de väcker ändå en förståelse när svaren ges, uttryck i ögon när sanningen uppdagas kan vara förvåning eller förskräckelse...
Det kan vara provocerande och ibland kan jag faktiskt inte ens själv förstå vad det är som egentligen hänt, det är onaturligt att ens kropp ska fungera på detta sätt när man är barn och ung. Det är ett svek mot självbilden och självbilden blir vriden.
Min självbild är stark och tyvärr inte ofta på ett positivt sätt. Men den växer, den positiva kraften. Jag jobbar på att ta fokus från ögonen och se vad jag åstakommit istället och vad det gett mig.
Förut önskade jag mig en slank vacker fotomodellskropp, jag önskade mig siliconbröst och näsoperationer, jag ville ha löshår och lösnaglar, magrutor och fyrkantig stenhård rumpa. Jag ville ha gyllenbrun, mjuk hy och kritvita tänder.
Jag ville se ut som en docka i princip, en retucherad modell...
Well, I´m not! Och jag kommer aldrig att bli!
Men jag är fåfäng, jag bryr mig om hur folk uppfattar mig, jag blir ledsen när någon säger någonting om mina ögon, jag tycker att jag är alldeles för tjock för tillfället och jag skulle gärna ha snyggare bröst...
Men ärligt talat så orkar jag inte fler operationer, inte för skönhet, det är inte värt det, jag kan förstå människor som opererar sina små skavanker, som förskönar sitt utseende, jag har själv gjort det även om det mest varit på ett medicinskt plan, men det sitter inte där! Det sitter inte i hur man ser ut i spegeln, det handlar om vad man utstrålar.
Min fåfänga har nått ett plan då jag inte längre orkar försöka utstråla perfektionism och ytlighet, jag vill utstråla Malin...
Och Malin har ärr på sin kropp, ärr efter ingrepp, ärr efter försök att undanfly smärtan i själen... malin har ärvt sin mormors lilla näsa och eftersom mormorn är världens bästa så finns det ingen anledning att skämmas över det arvet. Kroppen däremot, den har Malin försummat i brist på energi och ork... Men nu är målet att även den ska få utstråla sundhet, att huden ska få tillbaka sin lyser och musklerna ska få ta mer plats en den mer slappa vävnaden som finns i kroppen.
Fåfänga handlar för mig nu om att tycka om mig själv och accpetera mina brister och försöka tycka om det som gör att jag skiljer mig från resten. Målen för mitt utseende får bli att utstråla sundhet och inget annat. Jag tänker aldrig gnälla på mina ärr eller mina ögon, för jag har kämpat och det står jag för! Så ni som vill är välkomna att titta frågandes på vad som hänt för den sanningen jag kan ge är att Jag har levt, jag har prövat på hur det känns när livet inte är så jävla enkelt.
Kommentarer
Trackback
