5 år efter tsunamin...

Minns du vad du gjorde den här tiden för fem år sedan?
Jag minns exakt!
Jag hade varit ute på juldagen, vi hade varit på Rolling, det var en dålig utekväll, jag var nere och ledsen...
På den tiden bodde jag med mitt ex, vår relation var inte den bästa då och vi hade nyligen besämt oss för att vi skulle flytta isär, inte göra slut, bara flytta isär!!
Jag pluggade folkhälsovetenskap i västerås, visste inte riktigt vad jag skulle göra med det, men jag trivdes ändå rätt bra.. Jag var 20 år! Jag visste inte vad jag ville med livet, jag längtade efter nåt annat men kände det som att jag satt fast i Eskilstuna... Jag hade en lägenhet jag tyckte om, en relation som jag var väldigt osäker på, en grannkärring jag hatade och en grannkille jag var rädd för...
Så såg livet ut, runt om den här tiden för fem år sedan, jag minns det av en anledning...
När jag klev upp den morgonen och slog på tv´n och med min bekymrade bakfulla hjärna rullade katastrofbilder från andra sidan världen på nyhetsmorgon...

TSUNAMI...  Vad fan är en Tsunami?
THAILAND.... Paradiset på jorden? Mitt paradis, landet jag redan älskade!


Det gick inte ihop.. en översvämmning? Flodvåg? Jordskalv?
Fick inte ihop det....

Men för mig blev ändå denna tidpunkt i historien avgörande.

Jag satt klistrad framför tv´n och bilderna rullade, nya uppdateringar kom hela tiden, men det var svårt att ta in vad som egentligen hände där borta på andra sidan jorden.
Det började gå upp för mig att livet är skört, ingen självklar trygghet, för kort för att våga vänta, vad är viktigt i livet? Vad vill jag med livet?

I mig där i soffan växte en frustration...
Jag ville kunna hjälpa, jag ville ta första plan ner och hjälpa till, göra någonting för någon...
Hade inte kunskapen!
Insåg att den utbildningen jag läste inte skulle ge mig kunskapen att kunna göra något i dessa katastrofsituationer heller... Jag har alltid velat hjälpa, är skapad så, jag lider med människor som lider och tar på mig skulden för allt som inte är bra här i världen som om det vore mig allt hängde på, idiotiskt inser jag nu när jag blivit äldre.. Jag kommer aldrig att kunna rädda alla... Men jag kan hjälpa någon.. Varje dag kan jag göra något gott för någon!

Jag fattade ett beslut den dagen... Jag ska bli sjuksköterska! jag måste kunna hjälpa till när det händer sådna här saker, bara några år tidigare hade World trade Center fallit och även då ville jag hjälpa.. Insåg att jag inte var inne på rätt spår med min folkhälsovetenskap även om det var jätteintressant..

Jag fattade ett beslut den dagen... Jag skulle inte stanna i Eskilstuna, där jag ändå inte trivdes. Ne, jag skulle testa mina vingar och se om de höll för något annat... Hur visste jag inte än.

Jag fattade ett beslut den dagen.. Jag skulle inte leva i en relation där jag inte kände att jag kunde utvecklas, som gjorde mig tom och orolig än lycklig och avslappnad... 

Jag fattade ett beslut den dagen... Livet kan inte vänta!
 
Livet är här och nu, att förverkliga sig själv, sina drömmar och mål är viktigt, dock svårt då man inte alltid rår på allt här i livet har jag märkt.. Men ändå, att drömma och sträva framåt har man alltid tid med. Men jag blir tokig på människor som säger "men du har ju all tid i världen på dig... " Hur vet du det? Hur kan man veta att livet inte tar slut imorgon? Vad vill jag ha gjort, provat på, åstakommit den dagen det tar slut?

Nu har det gått fem år...

Två dagar efter Tsunamin gjorde jag slut med mitt ex... Det var tungt, men insikten om att det inte skulle funger i längden och att det var dött lopp trots kärlek. Det var tufft, blev inte riktigt som jag tänkt mig, kändes mest som om livet tog slut. Det stod stilla några månader, minns inte så mycket..

Jag hoppade av utbildningen till folkhälsovetare fyra veckor senare och började jobba på timmar för att försörja mig..  Visste inte någonting om vad jag skulle göra med något...
Jag sade upp lägenheten, flyttade hem till mamma och pappa och började leta möjligheter att lämna Eskilstuna...
Kollade på tjänster som aupair, skickade en ansökan till föreningen Nordjobb...
I slutet på maj fick jag ett telefonsamtal, jag kunde få komma till Island och jobba från och med första juni om jag ville... Tre månader på ett hotell på norra Island..
Jag hade ett vikariat på ett tvätteri men tvekade inte en sekund på möjligheten utan sa upp mig samma dag med omedelbar verkan...

Då började livet på riktigt... Jag åkte ensam till norra island! Jag trodde inte jag skulle stå ut där borta de första två dagarna, men sakta anpassade jag mig och idag tycker jag nog att den tiden jag hade på island var en av de absolut bästa tiderna i mitt liv... Sen var jag på resande fot i ett halvår, jag återvände till Thailand och var borta i 1½ månad och bara njöt av det fantastiska land...
Sen kom jag hem och började plugga, i Örebro, till Sjuksköterska!

Tsunamin var en avgörande tidpunkt på många sätt för mig.... Och för så otroligt många människor där ute!
Så otroligt många människor drabbades, så oändligt många förluster, enorm sorg och förvtivlan för så många.. Jag led med dem.. Ville så gärna hjälpa, insåg att jag inte kunde och bestämde mig istället för att ta tag i mitt eget liv..
Jag kunde inte hjälpa denna gång... Men nästa gång det händer något, då har jag kanske kompentensen och möjligheten att göra något... För jag vill! Det är viktigt för mig att hjälpa människor!
Det är viktigt för mig att man bryr sig om och känner för sina medmänniskor... Det är ju vad som gör en fin värld!

Thailändarna är fantastiska på det.... Många vittnade om det i samband med katastrofen. Jag vet själv, har blivit erbjuden att bo hemma hos Thailändare när vi hade svårt att hitta ett boende när vi var där och backpackade, de är genrösa och gästvänliga... Tur det i en situation som den som blev efter Tsunamin.

5 år har gått....
Vad innabar Tsunamin för dig? För mig innebar den förändring!! Trots att jag inte drabbades personligen av den så gjorde den skillnad för mig... Både i livet och i tanken!

Idag när jag tittar på nyhetsmorgon visas bilderna igen, människor berättar om vad de gick igenom denna dag för 5 år sedan, vad som hänt sedan dess...
Jag tycker att det är bra, jag blir rörd och påverkad av att höra deras historier...
Jag blir påmind om skörheten i livet och jag reflekterar över hur jag lever och hur jag tänker..
Det är underligt att det ska behövas en katastrof för att man ska börja tänka efter...


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0