Like a fish in the sky....

Sommaren 2005 jobbade jag på Island, om ganska exakt en månad är det 5 år sedan jag fick samtalet om att jag blivit erbjuden jobb på ett hotell på norra island.. Jösses vad tiden går fort..
Jag hade ingen aning om vad som väntade mig, hade aldrig varit borta så länge hemifrån, i ett land där jag inte kände någon, som jag nästan inte visste någonting om, där jag inte kunde språket.. Det var ett äventyr!
Det blev nog mitt livs bästa äventyr!

Jag längtar ofta tillbaka, det var nog de bästa månaderna i mitt liv, har aldrig känt mig så harmonisk, lugn, tillfreds och ostressad som jag gjorde under den här tiden. O tjejerna jag jobbade ihop med... vilka guldkorn, tänk vilka roliga stunder vi hade tillsammans, på jobbet och efter jobbet... =)
Jag vet inte varför denna tid blev så minnesvärd och värdefull för mig, kanske för att jag äntligen flytt staden Eskilstuna, tagit steget och lämnat skiten bakom mig... Det var ett avgörande steg i att bli vuxen, frigöra sig, känna efter vad jag verkligen ville med mitt liv, få en chans att hitta mig själv efter en lång jobbig tonårstid... Kanske för att miljön är fantastiskt häftig och rogivande, på något vis blev man lugn om att bli påmind om hur mäktiga krafter som finns omkring oss... Att dra upp rullgardinen och se en vulkanområde på andra sidan sjön varje morgon är rätt mäktigt.
Att bo avsides från stad och stress, jag har aldrig känt mig så trygg... Jag skulle kunna tänka mig att flytta tillbaka, jobba, leva, vara där...
Kanske är det vulkanens utbrott som gör att jag tänker mycket på detta just nu, det är häftigt och jag kan inte annat än le, det känns lite som Islands sätt att visa upp sig för världen, ett sådant litet land med så stora krafter!


Här i Myvat'n bodde jag... Så daglig promenat över lavakratrarna ingick i programmet!



När vi cyklade till o från byn 2,5 mil iväg, passerade vi detta underbara ställe, det var så otroligt vackert att man drog efter andan varje gång man passerade, bilden ger ingen rättvisa!



På andra sidan sjön, intill byn låg detta område som vi kunde se ryka från vårt sovrumsfönster.



Akureyri, den närmsta staden 10 mil bort... Islands näst största stad med 16 000 invånare.



vattenfallen runt omkring på ön är grymma... Love them! kanske är det dessa som fått mig att gå i taket och älska att titta på vatten.. Jag får lixom aldrig nog av det! Det är så mäktigt och vackert.


I huset bakom den glada joggaren bodde jag! med utsikt över sjön på den första bilden!

Är det förståeligt att jag längtar tillbaka??


Obs! Bilderna i inlägget är lånade!

Carro får semester vecka 20 så nu planeras det solsemester för fulla muggar...
Måste iväg nu.. Längtar så jag dör, behöver nåt roligt att se fram emot!!
Får jag inte semester så säger jag upp mig med omedelbar verkan!! hehe... så jävla desperat är jag efter sol och riktig värme!!

Jag börjar inse att det här med att vara sjuksköterska på avdelning inte är min grej, det finns mycket jag tycker om med det, jag tycker om att det är ett varierande arbete, jag tycker om när det känns som om jag faktiskt hjälpt eller stöttat en patient i någon situation, jag tycker om att se patienternas framsteg, det glädjer mig! Jag tycker om mina arbetskamrater (de flesta iaf) Jag tycker om att jobba med liv, människor och jag tycker att det känns bra att faktiskt aktivt kunna påverka andra människors liv. Sen gillar jag variationen i arbetet, jag har lite av allt; Ansvar, beräkningar, administrativt arbete, fysiskt arbete, tänkande/psykiskt/mentalt arbete, arbete med människor o.s.v. .. Det blir lixom aldrig enformigt!

Men... Min dröm eller plan var inte detta, tanken var att jag aldrig egentligen skulle jobba som "riktig" sjuksköterska, tanken och drömmen är att arbeta förebyggande, med hälsa och inte med sjukdom... Drömmen var att slippa bära pyamas på jobbet och jobba helger... Dessa helger förstör mycket, det påverkar för mycket i mitt liv och förstör mycket, den höga arbetsbelastningen på avdelningen förstör oxå min fritid, för jag är tömd på energi, konstant! Jag försöker ge allt på jobbet och ingenting finns kvar att orka med någon fritid som känns meningsfull...
Alla säger att det blir lättare när man jobbat ett år, kanske?! Men detta var inte jobbet jag förväntade mig, så mycket svårare och tyngre än vad jag trodde, kanske var jag naiv? men jag är jävligt glad att jag gick ut direkt i arbetslivet för jag har panik inför semestern, att vara borta 4 veckor från jobbet, man kommer ju ha glömt allt om hur man ska göra....
Hur som helst... Till hösten tänkte jag (om vi inte drar iväg till Norge) börja jobba mot den riktning jag verkligen vill arbeta inom... Det vill säga Friskvård...

Så.. Nu är det dax att ta tag i livet, kan inte sitta i den här staden (där jag vantrivs och isolerar mig) och inte göra det jag egentligen vill göra i livet... Herregud, jag orkar inte vänta ut livet längre, måste känna att jag lever igen!
Inser att det är upp till mig... så det är bara att skärpa sig! Nu ska jag jaga lyckan, inte bara flyta med- missnöjd!

Jag är så jävla less på livet och vardagen just nu....
O inte blir det bättre när man vaknar på sin enda lediga dag denna  vecka och det ligger snö på marken utanför fönstret och den 30 åriga karln man bor med inte ens tagit undan sin frukostdisk.... O halsen och huvudet värker och PMS gör sig påmint...
Herrejösses vilken skit!

Nu tänker jag argstäda lägenheten så det åtminstonde känns trevligt att vara hemma.. Just nu är det stökigt och rörigt, källsortering överallt och mattan i köket är skitig då jag blev så irriterad över sambons disk att jag kastade tallriken i marken, ville bara slå sönder nåt av irritation...
Sen ska jag ner på stan och möta upp syrran för lite shopping och lunch... Försöka klämma in lite träning på eftermiddagen och lite födelsedagsfirande av en kusin ikväll...

Jag behöver komma iväg, gärna igår!



Jag behöver vackra miljöer = Inte Eskilstuna!!!!!

 

Jag behöver sol, bad, goda vänner och galna upptåg....

Ja tror fan att jag börjar bli deprimerad på riktigt, nästan inga dagar känns bra längre...

Det har varit jättetungt på avdelningen sen jag kom tillbaka från min sjukskrivning, en av anledningarna till att energin tog slut för några dagar sedan skulle jag tippa. Inför påskhelgen hade jag tokångest och huvudvärk för att jag var tvungen att gå och jobba, med helgbemanning kan man få slita arslet av sig och det känns som om man gör världens sämsta jobb...
Men vi hade tur, helgen har varit jättelugn, flera patienter som sköter sig bra själva eller bara med lite handräckning, helt plötsligt känner man att man gör ett bra jobb, helt plötsligt känner man att man har tid att möta människan bakom patienten.. Precis så som man vill ha det! Så som det borde vara att arbeta med människor som är sjuka och skadade!
Tyvärr är den verkligheten ytterst sällsynt, men det gav mig lite hopp om jobbet igen iaf...
Så som det varit i helgen borde det vara jämt, då har man arbetsglädje och ett lugn lägger sig över avdelningen och det mår alla bra av, patient som personal...  =)

 När jag tog emot broshen...

 Examensbeviset...

Det var 10 månader sedan, men jag känner mig ny för jämnan ändå, man lär sig nya saker varje dag!

Skillnader:
1. Jag är inte gift. d.v.s. inte ens fru.
2. Jag arbetar lika mycket som min man d.v.s. jag blir inte försörjd för att ta hand om hemmet
3. Jag har inte tid eller ork med kafferep
4. Jag sitter ensam när min man är bortrest eftersom jag är barnlös...

Likheter:
1. Vårt hem är nästan alltid välstädat och jag är orsaken
2. Min man kommer hem till nylagad mat varje dag alla dagar som jag inte jobbar kväll
3. Jag måste ha något hembakat när det hålls födelsedagskalas.
4. Jag plockar disk, skräp o.s.v efter någon annan.
5. Kylen/skafferiet är sällan tomt eftersom jag alltid fyller på innan det blir tomt



Konstigt att man då känner sig som en hemmafru, en bitter, ledsen och ensam sådan till på köpet.
Fan, jag borde ta tillbaka mitt liv! Längtar tillbaka 3 år när livet var en fest, när man hängde med vänner dag/nätter igenom, när jag inte kände mig så gammal och tråkig... Vad fan har hänt med mitt liv?

Nu har jag städat hemmet sprillande rent, jag har sorterat tvätten inför tvättiden imorgon, jag har bakat bröd och handlat inför min sambos hemkomst. Nu sitter jag i soffan lyssnar på deppmusik och tycker att livet är skit... (vårdepression?)

Framtid... Nu var jag där igen, efter att ha haft livet på is några månader, försökt att bara flyta med, inte planera för mycket, inte ha några större förhoppningar om någonting...
Nu verkar livet börja stabilisera sig igen och jag börjar våga planera och drömma om framtiden.
Idag fantiserar jag, tar mitt smärtande huvud och drömmer, planerar och fantiserar om vad jag kan hitta på framöver...
Jag googlar på resor, söker utbildningar, ser över möjligheter till nya jobb.
Har insett att jag inte vill jobba kvar så mycket längre på avdelningen där jag jobbar nu, jag trivs med mina sjuksköterskekollegor men i det långa loppet vet jag att jag kommer att bränna ut mig, redan nu är magkatarren, spänningshuvudvärken och sömnproblemen ett faktum. Och det är inte min grej, ingen kommer att tacka mig för att jag bränner ut mig.  Så jag har sökt vidarutbildningar; inom onkologi (cancervård), inom barn och ungdomsvård och inom Intensivvård. Tror inte jag kommer in på något av det egentligen, men kommer garanterat inte in om jag inte söker iaf så.
Jag kollar möjligheter till jobb i Norge, varför inte lixom? Pendla något år innan man kan söka utbildningar igen eller kanske vill ha barn och hus.. Tjäna vettiga pengar under vettigare arbetsförhållanden.
Jag planerar resor... Nu återstår bara att övertala nära och kära att följa med...
Funderar på en långweekend till Budapest i början på maj och en vecka i solen i slutet av maj/ början på juni...
Den första med Ville, den andra med Carro och kanske någon mer kompis...
Jag behöver det, jag behöver verkligen planer att se fram emot nu...
Jag behöver hopp om en tid som komma skall och ett liv som känns innehållsrikt och värdefullt, roligt och inspirerande!
Livet är värt det!
Jag är värd det!