Ny på jobbet...
Att komma in i en ny yrkesroll, en yrkesroll som faktiskt ofta även är väldigt ansvarsfull och krävande är inte helt enkelt... En yrkesroll där man hanterar männniskoliv, där det ibland är en fråga om liv och död... Livet är skönt, en människa dör snabbt om hon inte får behandling i tid...
Jag hade nog inte förväntat mig att det skulle vara enkelt att jobba som sjuksköterska... men jag hade inte förväntat mig detta... Visst visste jag att det här med att ta rast, hinna äta lunch eller gå på toaletten inte är någon självklarhet, visst visste jag att det skulle krävas mycket fokusering, många djupa andetag för att samla sig, många tillfällen där man tvingas stänga av sig själv och sina egna känslor och behov för att kunna göra jobbet...
Men ändå...
Hade inte räknat med att gå och lägga mig, totalt slutkörd, gråtandes för att man inte räcker till eller känner att man inte klarar av jobbet så som man önskar varje dag.... Hade nog inte riktigt förstått under min studietid att jag på mitt arbete skulle ha en doktor stå och dra i mig för rondning, en telefon som ringer, en undersköterska som kommer med en dålig nyhet som jag måste göra någonting åt om en patient, flera patienter som drar i en och vill hem, provtagning som måste göras, blod som ska sättas och allt detta på samma gång... På BB har man ju oxå två patienter att hålla koll på; mor och barn... Vilket innebär att man måste ha koll på vilka läkare som är gynekologer och obstretiker och vilka som är barnläkare... O när får man söka? När är man jobbig om man frågar om nåt och hur tjatig får man vara för att förstå allt klart? Ibland känner man sig bara så jävla dum...
Har man sen lite krångel privat som gör att man har mycket känslor och tankar som rör sig i kroppen utöver jobbet så är det inte alltid så jävla lätt att göra ett bra jobb, klara pressen och stänga av i alla situationer. Ibland är det svårt att vara professionell när man helst bara vill gömma sig under nån hylla i ett förråd och gråta...
Det är nog bara att inse, jag är inte så stresstålig som jag önskar att jag vore...
Och jag kan inte alltid ge full service... Ibland måste man kanske även säga ifrån till patienterna, försöka förklara att man ibland tvingas prioritera och att deras bekymmer i just denna stund, hur stort det än må vara för just dem inte är det absolut mest akuta på avdelningen... För jag klarar faktiskt inte av att göra 3 saker samtidigt i tre olika rum... Det är tyvärr helt fysiologiskt omöjligt, hur mycket jag än önskar att det inte vore så...
Ne usch... Jag vill aldrig mer vara ny på jobbet!!!
Jag hade nog inte förväntat mig att det skulle vara enkelt att jobba som sjuksköterska... men jag hade inte förväntat mig detta... Visst visste jag att det här med att ta rast, hinna äta lunch eller gå på toaletten inte är någon självklarhet, visst visste jag att det skulle krävas mycket fokusering, många djupa andetag för att samla sig, många tillfällen där man tvingas stänga av sig själv och sina egna känslor och behov för att kunna göra jobbet...
Men ändå...
Hade inte räknat med att gå och lägga mig, totalt slutkörd, gråtandes för att man inte räcker till eller känner att man inte klarar av jobbet så som man önskar varje dag.... Hade nog inte riktigt förstått under min studietid att jag på mitt arbete skulle ha en doktor stå och dra i mig för rondning, en telefon som ringer, en undersköterska som kommer med en dålig nyhet som jag måste göra någonting åt om en patient, flera patienter som drar i en och vill hem, provtagning som måste göras, blod som ska sättas och allt detta på samma gång... På BB har man ju oxå två patienter att hålla koll på; mor och barn... Vilket innebär att man måste ha koll på vilka läkare som är gynekologer och obstretiker och vilka som är barnläkare... O när får man söka? När är man jobbig om man frågar om nåt och hur tjatig får man vara för att förstå allt klart? Ibland känner man sig bara så jävla dum...
Har man sen lite krångel privat som gör att man har mycket känslor och tankar som rör sig i kroppen utöver jobbet så är det inte alltid så jävla lätt att göra ett bra jobb, klara pressen och stänga av i alla situationer. Ibland är det svårt att vara professionell när man helst bara vill gömma sig under nån hylla i ett förråd och gråta...
Det är nog bara att inse, jag är inte så stresstålig som jag önskar att jag vore...
Och jag kan inte alltid ge full service... Ibland måste man kanske även säga ifrån till patienterna, försöka förklara att man ibland tvingas prioritera och att deras bekymmer i just denna stund, hur stort det än må vara för just dem inte är det absolut mest akuta på avdelningen... För jag klarar faktiskt inte av att göra 3 saker samtidigt i tre olika rum... Det är tyvärr helt fysiologiskt omöjligt, hur mycket jag än önskar att det inte vore så...
Ne usch... Jag vill aldrig mer vara ny på jobbet!!!
Kommentarer
Trackback
