I fas med livet?
Jag har drabbats av en 25 års kris...
Jag tror att jag drabbats av denna kris för att jag inte är i livet där jag alltid föreställt mig att jag skulle vara i livet när jag fyller 25 år... Jag har alltid tänkt mig själv som vuxen när jag pratar om att vara 25 år..
Jag känner mig inte vuxen! Att vara vuxen är för mig att ha saker lite ordnat för sig, typ fast jobb, barn, hus eller åtminstonde en större bostadsrätt... Jag har inget!!!
Det är inte det att jag har jättebråttom med barn och hus...
Det är bara att i mig växer en längtan mer och mer efter det.. En längtan som nästan förvandlas till sorg för att jag inte kan tillfredställa den så enkelt...
Mamma kallar det "den biologiska klockan"... Jag vet inte vad jag ska kalla det... Det är bara som om det i mig saknas något, som ett tomrum och en längtan efter familj, tygghet och svenssonliv...
Jag vet, det låter så jävla boring.... Men vad ska jag göra?
Det är ju såhär jag känner och det är nästan så att jag skämms för det, en naturlig längtan blir på något vis fylld med skam, för jag borde njuta där jag är, min karl längtar inte lika mycket efter det här som jag och alla säger; "Men, du är ju bara 25, du har all tid i världen... " eller " Men, du har ju just avslutat din utbildning, ta det lungt, jobba lite.. tjäna lite pengar... "
Men jag har inte all tid i världen, jag känner ju att tiden och livet rinner ut i sanden och jag är långt ifrån att förverkliga mina drömmar och leva det liv jag vill leva.. egentligen! Och jag vill inte ha massa pengar, jag vill ha ett hus där jag kan trivas, baka bullar, laga husmanskost, odla kryddor och grönskaker och älska min man och några barn...
Så jävla old fashion och boring är jag!!
Och just nu är jag inte i fas i livet... Jag ligger efter och det får mig att känna mig stressad och ledsen!
Så det så!!!!
Det6 är inte ditt fel att du känner så här Malin. Det är samhället som har ordnat det så här bra?? för oss... Det tar så lång tid att bli utbildad, skaffa jobb och få en normal inkomst att man nästan är gammal när man ska börja tänka på att bilda familj.
Jag har slutat stressa över det där nu för jag kan inte göra något åt det i alla fall...
Tack för kommentaren i bloggen! Det här har nog varit det värsta på bra länge alltså! Det är tur att jag har så¨många fina människor runt omkring mig som jag kan söka tröst och skratt hos! Vi måste ses någon dag snart. Jag befinner mig mycket i Enköping för tillfället då jag tycker det är skönare att vara där där man inte behöver fokusera så mkt på alla jobbigheter här hemma... Du kanske vill komma dit nån da? ;)
Kram på dig fina du!!!
